En hel värld av ekonomer, politiker och företagare argumenterar för att konsumtion är superviktigt. I många stycken anger man konsumtion, och till och med ökad konsumtion, som den enskilt viktigaste faktorn för att länder, företag och samhällen skall kunna fungera.

Det vanligaste receptet för ökad konsumtion

Så fort något krisar eller skorpar till sig i världens ekonomi så rättar man till det med samma gamla vanliga recept varje gång. Man sänker räntorna, trycker upp mer pengar och sänker skatter med mera. Allt sådant och mycket annat syftar bara till en enda sak och det är att öka konsumtionen.

Människorna i samhället är som alltid lättledda och köper omedelbart mer saker för den ökade disponibla inkomsten och för de pengar som de kan låna billigt av banksystemet. Handeln, produktionen och transportbehoven ökar, fler får jobb, mer skatter kommer in till staten och snart rullar hjulen igen. Ökad konsumtion är inte bara den första åtgärden som finns till hands, det är den enda åtgärden. När jag sitter med kollegor i handelskammaren eller i andra affärs- och företagar-orienterade sammanhang så är det samma skiva som går även där, “vad kan göras för att öka efterfrågan”, öka konsumtionen.

Politikerna går också på samma program; öka invandringen och integreringen, sätta fler i arbete, skapa mer flöde, mer tillverkning och mer handel och i förlängningen innebär detta just en ökad konsumtion. Syftet är givetvis att det ökar skatteintäkterna, kassaflödet, där fler får mer. Men hur är det egentligen med den saken?

Kan vi lösa allt med konsumtion?

Parallellt med detta så lever en helt annan men snart lika stark övertygelse. Den handlar om att vi kanske inte kan lösa alla problem med enbart ökad konsumtion i längden. I en privatpersons logik och isolerade ekonomi vore det förödande om vi skulle möta stagnation och vikande lönsamhet med ökad konsumtion. Som privatperson behöver man kanske snarare dra ner på konsumtionen för att hålla vissa problem stången och klara av en ekonomi i balans. Så, vad är skillnaden?

Olika positioner i kedjan

Skillnaden är vart i den finansiella näringskedja som transporterar skatter och andra pengar uppåt i systemet man befinner sig. Privatpersonerna är alltid längst ner i den kedjan. Det är privatpersonen som betalar den tjugofemprocentiga konsumtionsskatten, eller omsättningsskatten som den kallas i vissa länder. Hos oss heter denna skatt moms, vilket står för mervärdesomsättningsskatt.

Även näringsidkare betalar moms men de blir befriade från moms i samma ögonblick som de kan få in moms från någon annan slutkonsument istället. För lönsamma företag i balans innebär det att de oftast helt och hållet slipper att betala någon moms. Detta eftersom de fakturerar sina kunder i högre omfattning än de själva konsumerar och handlar för.

Statens behov

Det är alltså bland annat staten som på riktigt behöver hög konsumtion för att få in mer pengar till de ständigt ökande kostnaderna för vård och omsorg, skolor, vägar och broar, försvarsmakt och alla andra offentliga utgifter. Detta resulterar i att företag och verksamheter som finns där i mitten av näringskedjan någonstans också går lite bättre. De lever ju på marginalen mellan vad de får in från sina kunder och det som skall gå ut till personal, staten och leverantörer såsom till exempel hyresvärdar, banker och andra produktionsbolag.

En liten procent blir över till ägarna och eftersom det är en andel av något så ökar den absoluta siffran vid högre volymer, som en ökad konsumtion tveklöst innebär. Ägarnas procent och företagets vinst, likväl som personalens löner är underlag för skatteintäkter så detta ligger helt i linje med vad man vill se mer av.

Räntornas betydelse i det hela

De låga räntorna, som är det som startar denna rippeleffekt, leder till att fler och fler lånar, nu för att konsumera. De är väl medvetna om att den lägre skatten ger mer pengar över så att de kommer att kunna betala senare. Fler och fler lånar mer och mer och det i sin tur betyder att det i praktiken blir mer pengar på marknaden. Varje lån taget i banken ökar mängden pengar med det tiodubbla och innan vi vet ordet av så badar vi i pengar och kan konsumera så mycket vi vill, eller?

Är detta upplägg hållbart i längden?

Vid detta lag förstår ju vem som helst att det inte är hållbart i längden, men ärligt talat, på en makroekonomisk nivå så finns det än idag inga hållbara alternativ. Man vet helt enkelt inte hur man skall göra för att kliva av detta ekorrhjul. Vi sitter ihop med resten av världen så mycket att inget land på egen hand kan dra ner farten eller ännu mindre hoppa av och få hjulet att stanna.

Det går inte att få ihop affären längre om man stannar hjulet och gör ett bokslut. Ingen politiker är beredd att ta de konsekvenser som kommer av att stanna upp detta, peka på eländet och deklarera att “Kejsaren är naken”. De har i så många år nu hävdat ”Kejsarens nya kläder” så det ter sig helt omöjligt för någon att nu plötsligt börja säga som det är.

Vad kommer hända framöver?

Så frågan är, vart lämnar detta oss? Oss “konsumenter”, som vi till och med kallas för i dessa sammanhang. Jag vet inte, jag har absolut ingen aning och om jag hade haft det, då hade nog Nobelpriset legat när till hands.

Detta dilemma är nämligen på Nobelprisnivå för den som löser det, den som löser “huret”. De flesta vet idag hur det ser ut och att det är på detta sätt. De flesta som är lite insatta är nog både generade och besvärade över hur det ser ut, så det är det inget Nobelpris på. Däremot kvarstår frågan om hur man gör för att sakta ner farten på denna karusell, eller som sagt stanna den helt. Hur gör man det utan att länder kollapsar och hela havet börjar storma?

Hur kan vi förhålla oss till situationen?

Den frågan är det Nobelprisstatus på men kanske inte för dig och mig. Vi kanske istället skall ta en funderare på hur vi kan organisera vårt konsumerande och vår finansiella ekonomi rent generellt. Det kommer att gå upp och ned, det kommer att förbli oroligt och vi kommer att få ta en del smällar. Det var och en av oss dock kan påverka är vår grad av utsatthet och sårbarhet när det skiftar från det ena till det andra.

Hur kan vi både vara ombytta till matchen för att kunna agera på öppningar och samtidigt skyddade mot baklängesmål med en stabil backlinje? Hur förhåller du dig till begreppet konsumtion och i vilken grad är din laguppställning komplett, redo och föredömligt placerad över spelplanen? Dela gärna med dig i vår Facebookgrupp Ett rikare liv och fortsätt att följa detta spännande tema i våra bloggar och poddar under november månad.

Det man inte kan lösa, det måste man hantera. Vad tänker du om hur att hantera denna situation?