Jag skall skriva något om lyx. Hm, vad är lyx för mig? Jag stirrar i taket, googlar, och läser ”ett relativt vagt begrepp”. Jo, tack!

Lyx för mig är något jag unnar mig, något extra. Det är något som jag inte uppenbart kan ”räkna hem” i någon av mina balansblad (jo, det finns fler än ett balansblad, besök www.balansbladet.se så får ni se!).

På sätt och vis tycker jag att det finns något riktigt vackert i att inte kunna ”räkna hem” det, för vad är poängen med att ha överskott på sista raden om detta överskott endast ska samlas i ladorna?

En del av det du tjänar är ditt att behålla. En del av mitt rikare liv handlar därför om att ibland få känna mig lite extra levande och göra något bara för att jag kan, och för att jag vill.

Lyx för mig är att se en dokumentär om en inspirerande kock och sedan boka ett bord på restaurangen långt-bort-i-stan trots att det finns mat hemma.

Lyx för mig är att låta lägga klinkern i badrummet i fiskbensmönster fast det är både billigare och enklare att lägga det rakt.

Lyx för mig är inte tacka ja till mer jobb än att jag kan hämta min son ganska tidigt efter skolan trots att han har det bra på fritids.

Lyx för mig är att ha en personlig tränare trots att jag sedan länge lärt mig hur man gör en armhävning.

Lyx för mig är egen tid på Centralbadet trots att det finns dörr på badrummet hemma.

Lyx för mig är att hälsa på goda vänner på Teneriffa ofta trots att det finns andra vänner inom gångavstånd…

Jag noterar när jag skriver detta att det finns något skamfullt som bubblar upp inom mig. Tänk om de som läser detta inte har råd att unna sig den lyxen som jag unnar mig? Vad tänker de om mig när de läser vad jag unnar mig?

Jag tror att jag har ärvt en komplex relation till lyx. Under min uppväxt var ”lyx” inte med självklarhet positivt laddat. ”Lyxlirare” är bland det värsta min mamma kan säga om någon. Fast det är klart, jag är ju vuxen nu och behöver ju inte ärva alla mammas åsikter rakt av. Hon misstror till exempel ”vackra människor” över lag så här finns det anledning att se över vad jag kopierar.

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag inser att jag är trött på att dölja min lyx för mig själv och för andra och jag bestämmer i och med denna artikel att under hela det här året välkomna ”lyx” som ett odelat positivt inslag i min vardag. Ja, jag har det bra redan från början. Visst har jag utmaningar, men jag kan inte på något sätt famna begreppet ”grå vardag”. Jag tänker att jag egentligen är ett ganska vitt moln. Ett vitt moln som tar sig an att under 2019 våga vara mer stolt över sin ”silver lining”. Nu jäklar ska jag rakryggat välja att ge mig själv lyx i vardagen och sedan njuta av det till fulla mått!

/ Charlie Söderberg – Lyxlirare