Mitt ego. Mitt alter ego. Fortfarande mitt ego. Varför tror jag och så många med mig att det mesta i världen är beroende på hur jag gör, hur jag är, vad jag gör, vem jag är? Min upplevelse är att vi är många svenskar som är grundkodade att ”ensam är stark” och ”själv är bäste dräng”. Hur kommer det sig att när jag har haft utmaningar i mitt liv har min naturliga lösning inte varit att be om hjälp. Den har istället varit att försöka klara det också. På egen hand.

Att vi svenskar är ett av världens mest individualiserade länder är sedan ett tag tillbaka ett välkänt faktum. Vi är det näst mest rationella landet i världen efter Japan och det land i världen som har störst fokus på vårt eget självförverkligande*. Dessutom har vi ett fantastiskt socialförsäkringssystem, ett av de mest utvecklade i hela världen. Det betyder att vi har många som tar hand om oss när vi behöver det, myndigheter så som Socialstyrelsen, institutioner likt Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen och inte minst äldrevård och ”yngre vård”.

Min hypotes är att det finns en baksida på detta vackra mynt. Nämligen att det ger oss svenskar möjligheten att lägga en hel del ansvar utanför oss själva. Vi skickar utan problem våra äldre och yngre till någon annans vård. Vi förväntar oss då att de ska ta riktigt väl hand om våra nära och kära och gör de inte det går vi till media och klagar. För det är ju inte mitt eget ansvar att min gamla, sjuka mamma eller min unga, friska dotter har det bra på dagarna. Eller?

En annan insikt jag har fått de senaste åren är att vi svenskar sägs vara ett av de mest ensamma individerna i världen. Vi har tydligen flest singelhushåll per capita samtidigt som vi är många som upplever oss som ensamma även när vi lever i en relation. Hur kommer detta sig? Och vad har det för effekt på allas våra liv och vår vardag?

Ensam är inte stark – du är inte ensam

Som jag beskrev tidigare har jag under många år levt ett liv där jag, ibland medvetet och ofta omedvetet, har gått omkring och tänkt att världen kretsar kring mitt görande och varande. Jag hade svårt att ta råd. Jag lyssnade, men inte med intentionen att förstå. Snarare med intentionen att vara artig för att därefter berätta min syn på saken. Inte så sympatiskt. Döm om min förvåning när jag upptäckte att så inte är fallet. Att be om hjälp har inte varit min primära styrka. Usch, vad svårt jag tycker att det kan vara och har varit att be om hjälp. Då visar jag ju mig svag och inte stark. Nja. Så är det ju inte egentligen. Snarare tvärtom.

Insikten om att jag faktiskt inte är ensam är en av de mest avgörande för att jag idag känner mig mer levande och välmående än någonsin tidigare. Det coola med oss människor är att vi är just individer, med individuella drivkrafter, egenskaper, personligheter, talanger, intressen och kunskaper. Ingen av oss är den andra lik. Inte på djupet i alla fall.

Så hur skulle det kunna se ut om vi tog vara på våra olikheter och började samarbeta i större utsträckning?

Tillsammans är starkare – ”laget före jaget”

För några år sedan började jag arbeta tillsammans med ett underbart gäng på företaget Atea. De har som sitt viktigaste motto:

Laget före jaget.

Ett motto jag verkligen kan skriva under på. Många händelser i mitt liv ledde till att jag insåg att en större grad av ödmjukhet för allas olikheter skulle innebära ett bättre välmående för mig, mina närmaste och i sin tur människor i allmänhet. Då kan vi dessutom skapa helt magiska saker. Tillsammans.

I en tidigare artikel här på ettrikareliv.se har jag skrivit om att ”Tiden är det mest dyrbara vi har” och en del i mitt förslag på lösning för att ”få mer tid” är att agera som och arbeta i team. För en tid sedan höll jag en föreläsning för ett gäng supersmarta konsulter. Då ställde jag frågan:

Vad är det första du gör när tiden inte räcker till?

Förslagen var många: sover mindre, hoppar över min träning, jobbar hårdare, äter framför datorn. Ja, du förstår säkert. Alla dessa saker bidrar inte direkt till ett mer hållbart liv och framför allt inte till ett bättre och mer generöst och hjälpsamt samhälle. Trötta människor som inte tar hand om sin hälsa och sin kost tror många gånger att vi bara är taskiga mot oss själva. Men så är det ju inte tycker jag. En trött, hungrig, stressad person brukar sällan sprida glädje och bra energi omkring sig. Framför allt inte över tid. De resultat vi skapar i ett sådant tillstånd är sällan heller det bästa vi kan skapa.

Så när jag frågade dem min nästa fråga: ”Ni är ju konsulter. Arbetar inte ni i team?”

Då drog de på smilbanden. Och kände sig lite lätt generade och utmanade. Sedan frågade jag: ”hur skulle ni alltså kunna skapa mer tid på ert dygn?” och då svarade de snabbt:

Genom att arbeta, tillsammans.

Kaboom! Där satt den tänkte jag.

Kraften i våra olikheter – och i våra olika drivkrafter

Tänk er ett svenskt landslag i fotboll där alla var målvakter i världsklass. Eller där alla vill vara de som gör alla mål. Det hade inte fungerat särskilt bra tror jag. Det fungerar inte heller så bra på våra arbetsplatser eller i resten av våra liv. Vi är alla olika och vi har alla vårt eget att bidra med i denna värld. Därför finner jag det anmärkningsvärt att vi i många olika sammanhang försöker göra precis det.

Nämligen att leda och i vissa fall styra alla mot mer eller mindre samma utbildningar, roller eller åsikter. För mig är det extremt viktigt att vi alla har rätt till vår egen åsikt och att vi skapar utrymme för alla att vara de vi vill vara. Samt att vi ger varandra tid för att förklara varför vi har en viss åsikt. Först då kan vi skapa ett kommunikationsklimat där vi alla får komma till tals, föra dialog och lyssna på varandra med intentionen att förstå. Och inte för att förklara min egen åsikt.

För vissa av oss är det helt naturligt att leda andra människor, för andra är det viktigare att vara experter/specialister inom ett visst område. Några av oss vill utveckla oss inom några olika områden och mer vara generalister medan andra är av det mer nyfikna slaget och älskar att prova olika nya saker.

Tänk er den arbetsintervju där till exempel hotellexperten träffar den sistnämnda som har varit både flygvärdinna, frisör och nu söker arbete i receptionen på expertens hotell. Hur tror ni att den intervjun går? Sådär, skulle jag tro, om inte experten är väl medveten om att vi alla är olika och att det är en bra sak. Den person som har varit framgångsrik som flygvärdinna och frisör kommer sannolikt att vara ytterst skicklig även i hotellets reception på att bemöta och ta riktigt väl hand om hotellets gäster. Hen är högst sannolikt ytterst skicklig inom området service nämligen.

Att ta mitt eget ansvar – min förbaskade skyldighet

Min uppmaning till mig själv och till dig som läser detta är, med anledning av resonemanget ovan, att vi alla njuter av att vara svenskar, levandes i ett av världens mest priviligierade samhällen.

Med fri tillgång till friskt vatten, tak över huvudet (för nästan alla) och ett beundransvärt socialförsäkringssystem (om än med ett par baksidor av myntet) ber jag dig därför:

Att du tar ansvar för ditt eget liv.

Jag vill även värva dig till att sluta lägga för mycket ansvar utanför dig själv. Det är inte alltid någon annans fel eller ansvar. Din chef som inte förstår dig. Din partner som hindrar dig från att utöva ditt fritidsintresse. Dina barn för att de är anledningen att du inte hinner göra det du vill göra. Politikerna som inte förstår ett dyft.

Du och jag har också en stor del av ansvaret att skapa ett Sverige där vi tillsammans bygger det samhälle vi vill lämna efter oss till nästkommande generationer. Ett Sverige där alla har rätt att vara den de är och att vi då blir ett starkare och mer välmående land. Med fokus på laget och inte bara på jaget.

Ensam är inte stark, du är inte ensam och tillsammans är vi starkare.

 

*Källa: World Value Survey