I nästan hela mitt liv har jag gått omkring med en tro att jag är ödmjuk och empatisk. En dag för två år sedan insåg jag motsatsen. Jag insåg att jag inte alls har varit ödmjuk. Att jag djupt inne har ansett att jag vet och kan allting. Jag ville ha saker på mitt vis. Inte särskilt ödmjukt. Och inte heller så empatiskt. Här delar jag med mig vad effekten har varit av att ändra perspektiv inom området ödmjukhet.

Döm om min förvåning när jag i ett samtal med en vän fick frågan:

tycker du att du är ödmjuk, Niklas?

Mitt svar var ett rungande: ”det kan du tro att jag är David, nu ska du höra…”. Ni hör själva… Ödmjukt? Efter en tjugo minuter lång monolog om hur ödmjuk jag tyckte att jag var insåg jag plötsligt att jag var helt ute och cyklade. Innan David ställde denna fråga till mig hade vi haft ett samtal om hur jag skulle gå tillväga i ett visst sammanhang. Jag hade svarat att jag hade hittat en annan lösning än den David rekommenderade. Han frågade mig då vad jag skulle med honom till. Varför frågade jag honom om råd om jag ändå visste svaret på min egen fråga?

Början till ett nytt förhållningssätt inom området ödmjukhet

Plötsligt trillade poletten ned hos mig. Under många år har jag haft stora utmaningar att lyssna och ta till mig av de råd jag har fått av medmänniskor med längre erfarenhet av livet än jag själv har. När jag satt på det där kafét med David insåg jag att världen inte kretsar kring mig. Jag har missat så många möjligheter för att jag har trott att jag minsann vet bäst själv.

Vad skulle ha blivit möjligt i mitt liv om jag hade låtit min mun vara stängd? Om jag istället hade lyssnat med mina två öron och tagit in det som berättades för mig. Om jag hade lyssnat med intentionen att förstå. Jag insåg plötsligt att jag har varit snabb att döma och att jag har sett världen som jag är. Och inte som världen är.

Kanske känner du igen dig i detta? Att även du ibland går runt och tänker och tycker en massa saker om världen som plötsligt visar sig vara på ett annorlunda sätt än det sätt du tidigare har förhållit dig till detta på. När jag plötsligt kapitulerade från tronen där jag satt och kunde och visste allting fick jag plötsligt tag i nya möjligheter. Istället för att fokusera på missade möjligheter i dåtid har jag nu gett mig själv chansen till nya stordåd.

I Balansekonomis utbildningar pratar vi ofta om att tänka nytt, lyssna nytt och göra nya saker. För att få nya resultat. Detta är inte så enkelt om vi inte samtidigt använder oss av ödmjukhet. Chansen att vi lyckas med att tänka och lyssna nytt ökar dramatiskt om vi öppnar dörren till att det vi hör för första gången kanske kan hjälpa oss och inte stjälpa oss på väg mot vårt mål att nå nya resultat.

Ödmjukhet som vägvisare i min vardag

Tänk om det är som jag har skrivit ovan: att vi inte ser världen som den är utan att vi ser världen som vi är. Då begränsar vi ju oss i vårt lärande och i vår nyfikenhet. I Rikedomspoddens avsnitt #3 pratar mina podd-kollegor Lennart Göthe och Magnus Almgren om vikten av att ha ett forskande synsätt och om vad som egentligen gömmer sig bakom våra delpersonligheter.

Om jag förhåller mig till världen som att jag redan kan och vet allting bäst själv begränsar jag ju mig även i möjligheten att agera utifrån ett forskande synsätt. Det vill jag ju verkligen inte göra. Min nyfikenhet är ju en av mina primära drivkrafter för min utveckling för att nå nya resultat på resan mot mitt rikare liv.

Därför har jag sedan samtalet med David helt ändrat förhållningssätt till ödmjukhet. Jag försöker aktivt att undvika samtal där jag envist försöker hävda att det är på ett visst sätt. För mig är det idag viktigt att lyssna aktivt och att låta mig bli ifrågasatt. På det sättet växer jag varje dag. Inom många olika områden. Detta nya förhållningssätt till ödmjukhet har också gett mig tillgång till en djupare förståelse för andra människor. För de ser ju också världen som de är och inte som världen är.

Min övertygelse är att om vi blir fler människor som släpper vårt ego samt slutar att döma andra utifrån vårt sätt att se på världen kan vi öka chansen till dialog. Det tror jag är avgörande för att vi ska kunna komma framåt i en tid där vi behöver varandra. En tid där vi behöver hjälpas åt för att komma till rätta med stora problem som vi inte kan lösa på egen hand.

Ett exempel på ödmjukhet för att försöka förstå även det svåra

När Donald Trump blev vald till USAs president var vi många som undrade varför det gick som det gick. Många var vi som snabbt hade åsikter om de som hade röstat på honom och huruvida de överhuvudtaget borde ha fått rösta. Vi dömde snabbt och praktiserade en låg grad av ödmjukhet. Helt berättigat säkert kan tyckas då vår rädsla för framtiden snabbt trädde in.

Då träffade jag en annan vän, Mikael, som påminde mig om att vara ödmjuk. Han kom med ett försök till en förklaring på varför det hade gått som det hade gått. Hans hypotes var att det inte var så konstigt att det hade gått som det gick i det amerikanska valet. Han påminde mig om att det var många i USA som inte alls hade kunnat sympatisera med den politik som Barack Obama hade drivit. En politik där USA var världens hjälte och som skulle stötta och bidra till resten av jordens befolkning.

För amerikanen på landsbygden som sannolikt inte hade varit så långt utanför denna landsbygd var det svårt att förstå varför USA skulle hjälpa världen innan de löste sina egna utmaningar. När då Donald Trump kom och lovade motsatsen, dvs att sätta amerikanerna i första rummet, blev valet för dessa väljare enkelt. Kanske var inte förklaringen svårare än så?

Paradoxen i denna berättelse är att när samme amerikan på landsbygden om några år har lärt sig att bli en handlingskraftig entreprenör kommer hen eventuellt både att behöva importera och exportera från andra länder. Då blir det plötsligt svårt att driva bolaget vidare eftersom att Donald Trump då har stängt gränserna och byggt upp murarna. Och då kommer en ny president att väljas. En som tror på ett öppet och mer omvärldsvänligt USA.

Hur förhåller du dig till ödmjukhet?

Min poäng med denna berättelse är att även  i stunder när vi inte alls förstår, eller håller med om det som sker i vår omvärld är det viktigt att praktisera ödmjukhet. Då slipper vi vårt dömande och får tillgång till empati och lyssnande med intentionen att förstå. Då kan vi skapa en generativ dialog istället för en destruktiv monolog.

Har du också reflekterat över detta med ödmjukhet och hur du förhåller dig till detta begrepp? Dela då gärna med dig om hur det är för just dig i vår Facebook-grupp Ett rikare liv.