Under våren 2011, valde jag att säga upp mig från mitt anställning och ställa mig på egna ben för första gången inkomstmässigt. Det var en stor risk jag tog och en livsavgörande händelse för mig. Hur skulle jag klara mig inkomstmässigt? Jag visste att livet från den dagen skulle se annorlunda ut och jag vet idag att det var då många saker skiftade för mig.

Brist på tid och ont om energi

Jag hade ett välbetalt arbete som IT och konsultchef hos en av de största Apple-återförsäljarna i Sverige. Vi hade det bra pengaekonomiskt, men jag levde med brist på tid för mig själv och för min familj. För att inte tala om all energi som gick åt på mitt jobb. Bor man på Värmdö och jobbar i Sundbyberg så är det ca 3 timmar per dag som går åt i bara resa. Är man dessutom ansvarig för driften av företagets alla it-system, och all konsultverksamhet så innebär det också att börja tidigt och jobba sent. Det var många kvällar då jag inte ens hann med att träffa mina barn under den tid de var vakna. Lämna hemmet kl 7 på morgonen och komma hem efter 19:30, ja så såg det ut de flesta dagar i veckan.

Skiftet kom dock egentligen redan 2010 när jag träffade Balansekonomi för första gången, under en föreläsning i ett litet rum med knappt 70 personer, tog jag mig an ett nytt steg i mitt liv. Jag skulle skapa det liv jag ville ha, och sedan hjälpa andra att skapa det liv de ville ha. Jag hör mig själv säga, -vad krävs för att stå där framme i rummet och bidra till människor på samma sätt som ni gör?. Och svaret jag fick tillbaka var. Är du beredd att göra det som de flesta människor inte gör, för att om 5 år ha det som de flesta människor aldrig kommer få? Jag tackade ja och jag såg egentligen ingen risk då, jag kunde ju hoppa av om jag vill det.

Du är sååå i brist Johan!

Knappt ett år senare sitter jag i ett litet kontorstum på Sveavägen 155 i Stockholm, jag har ett samtal med min coach Pia och vi kommer in på att jag vill skapa mer frihet och få loss mer tid i min kalender. Jag ville jobba mer med att utveckla andra människor och starta igång egna projekt, och samtidigt var jag ganska trött på att jobba så mycket som jag gjorde som anställd.

Det var där och då jag börjande undersöka hur mitt liv skulle se ut efter att jag sagt upp mig. Analytisk som jag är så ville jag ta reda på vilka coachuppdrag jag kunde få, hur mycket jag kunde tjäna på att hålla utbildningar och så vidare. Min tanke var att förebygga all risk för utebliven inkomst som skulle uppstå när jag sa upp mig, för att helt enkelt kunna gå till min chef och säga upp mig helt riskfritt och veta att den närmaste framtiden var säkrad. Så blev dock inte fallet.

Pia bara ruskade på huvudet, du är såååå i brist Johan sa hon. Och jag fattade verkligen inte. Vad då brist? jag vill ju veta innan jag tar risken. Ja precis sa hon, och det kan du inte. Det där är en bristtanke och du kommer aldrig att kunna komma dit du vill med den tanken. Envis som jag är så försökte jag igen, jag stod på mig. Det måste ju gå att förebygga. Men hur jag än la fram det så fick jag bara en större och större spegling tillbaka kring mitt beteende, brist.

-Om du verkligen vill skapa frihet i ditt liv så behöver du gå på risk, du behöver släppa sargen och våga ta steget innan du vet lösningen.

Jag som hela livet förebyggt risk genom att lära mig massor med saker och vara duktig på att lösa problem. Problem som dessutom i många fall inte ens var mina egna. Jag var så duktig att jag till och med löste problem för andra innan de ens visste om att de hade problem. Orsaken (vilken jag funnit på senare år) var att jag som 7:åring ville bo hos min pappa när mina föräldrar skilde sig, och det blev inte så. Jag var så besviken och en sanning som jag skapade där och då var att jag inte var tillräckligt kompetent. Eftersom jag inte lyckades lösa så jag kunde bo hos min pappa så var jag helt enkelt inte tillräckligt kompetent och duktig. En person som tar sig an den sanningen försöker ju hela tiden motbevisa att det där inte stämmer, och lösningen som styrdes av mitt undermedvetna var att jag måste vara duktig på allt. Och ingen ska någonsin berätta för mig att jag inte kunde lösa problem.

Ingen idé att fortsätta att spela det kortet

Men nu satt jag i ett samtal med min coach, och jag insåg till slut att det inte var någon idé att fortsätta med att spela detta kort. Det skulle inte hjälpa mig vidare och jag skulle bara fortsätta att få tillbaka en spegling om att jag fortfarande var i brist. Jag minns inte exakt, men jag tror vi satt i lite över två timmar (tack för tålamodet Pia) innan jag sänkte garden och kunde ta in att det faktiskt fanns andra sätt. Och jag insåg tills slut att vägen mot det jag ville ha var att våga gå på risk. Att våga ta steget trots att jag inte hade en aning om där och då hur allt skulle lösas. Bara några dagar efter det sa jag upp mig och började skapa det jag ville ha. Livet har sedan dess aldrig varit sig likt igen.

Detta gör mig nödvändigtvis inte mindre rädd, men jag gör det ändå för att jag vill utvecklas, och utöka min trygghetszon.

Sedan dess så utsätter jag mig ständigt för nya utmaningar. Och jag går på känslomässig risk, ofta flera gånger per dag.
Jag vet idag att det mesta jag känslomässigt går på risk med och är orolig för, ändå aldrig kommer hända. Detta gör mig nödvändigtvis inte mindre rädd, men jag gör det ändå för att jag vill utvecklas, och utöka min trygghetszon. Och det är också utanför denna berömda zon som alla de nya resultaten uppenbarar sig.

Det sägs att det enda man ångrar i livet är de saker man inte gör, så varför då inte skaffa sig lite fler ”nära livet” upplevelser och på köpet få nya resultat. Något annat vore ju sjukt tråkigt.