Vill du ha mer energi, lust eller passion? Att leva sitt liv innanför trygghets zonen kan ju vara skönt och tryggt ett tag. Men för att få tillgång till ditt liv, passionerat och autentiskt så kan det vara så att du, precis om jag, behöver ge upp något, släppa taget om eventuella rädslor eller vara riktigt trött på att vara trött. När jag släppte sargen blev mitt liv roligare.

Det är skillnad att sitta på läktaren och ha åsikter om hur spelarna spelar nere på planen, än att vara på planen själv. Detta är en metafor för hur man kan leva sitt liv. Att sitta på läktaren betyder att du och jag har åsikter om allt. Åsikter om att min man borde vara annorlunda. Jag kan peka på brister hos andra och hur dom kan göra annorlunda, ja du kanske känner igen dig i resonemanget. Spelplanen är där vi lever livet ansvariga i kärlek, lek, självuttryck, ja allt som får livet att kännas meningsfullt. Jag skall dyka ner i hur det kan vara att välja att leva från läktaren skiljt från att släppa sargen och gå ut på spelplanen och leva sitt liv fullt och helt.

På läktaren är det tryggt och tråkigt

Många människor lever sitt liv från läktaren utan att veta om det själva. Du har själv säkert varit där från tid till annan, och du känner nog några människor som du upplever sitter där. Så vad gör man då om man förstår att det är på läktaren jag sitter? Och hur tar jag mig ner på spelplanen.

Du sitter på läktaren om du känner igen följande tankar…

  • Det är min man det är fel på han borde…
  • Om det inte vore för alla måsten, då skulle jag….
  • Jag kan iallafall inte det är ingen idé….
  • Lätt för honom att säga, han är ju man…
  • Tänk att det skall vara så svårt att göra det jag har delegerat…
  • Livet är orättvist, varför just jag?

Du har tagit dig ner till planen men du håller fortfarande i dig i sargen om du tänker tex. så här.

  • Nu vill jag ta tag i surdegen som jag har som jag har skjutit upp i åratal…
  • Fy vad rädd jag är, jag vill men vad skall andra tycka om mig…
  • Jag förstår att det är jag som behöver välja mitt liv, ingen annan
  • Jag vill men jag vet inte om jag kan klara av det
  • Jag vet vad som är rätt och riktigt men jag har inte börjat agera i den linjen

Min tid vid min sarg

Jag vill dela med mig till er läsare hur det var för mig då jag höll hårt i sargen. Jag kände mig förvirrad, sårbar, rädd och upprörd. För tre år sedan fick jag diagnosen Parkinsons sjukdom. Efter två år av sorgearbete med allt vad det innebär: ilska, gråt och till slut acceptans, så skrev jag ett brev och lade ut på min Facebook sida. Detta är mitt brev.

Leva livet eller överleva livet, det är en fråga som jag har jobbat med de senaste två åren. Jag fick min diagnos Parkinsons sjukdom december 2014 som förändrade mitt liv radikalt.

Många av mina motton som tex ”hur svårt kan det vara” föll till marken och jag fick omförhandla många av mina sanningar som jag levt efter. Min självbild och varumärke ruckades och jag tappade vem jag var och vad jag är kapabel till.

Två år har jag varit i process för att bearbeta den sorg, ilska och förnekelse som jag har haft och fortfarande har tror jag. Nu är jag i att acceptera att det är som det är och att jag får göra det bästa av situationen.

En del i mig är tacksam för ”uppvaknandet” att livet pågår och att nu är det hög tid att göra det jag verkligen älskar och vill vara. En del i mig är i ständig sorg och rädsla. Hur ser mina 10 år framåt ut? Hur mycket kan jag påverka?

Dessa frågor får mig att bli mer närvarande till att leva livet fullt ut nu, vilket gör mig glad och lycklig. I samma andetag så blir jag närvarande till värk, stelhet, utmattning, koncentrationssvårighet och en oviss framtid.

Balansen mellan att älska mig själv med allt det jag nu har som värkande höft, en hand som känns som jag har en tandläkarbedövning som gör det svårt att knäppa en knapp i min blus och behöver ta hjälp med att öppna en burk etc. är den största utmaningen.

Acceptera att min fysiska kropp inte stödjer min vilja vad jag vill göra, tex hålla föreläsningar och vara en aktiv och viktig person i mina sammanhang som jag skapat de senaste 15 åren.

En sak som är ”ute och går med mig” som jag tar hand om på det här sättet att informera alla mina facebook vänner, är att ”man” undrar vad som pågår med Pia. Hon är annorlunda, inte så snabb och vaken som förut, vad har hänt??

Jag önskar att du känner till detta om mig och att inte göra något annat än vad du gör och är för mig i dag. Att du vet gör det lättare för mig så tack för att du läser och tar detta till dig.
Jag gillar tydlighet och rakhet 🙂

Jag lovar att ta hand om mig och lyssna på vad jag behöver och vill göra. Jag lovar att vara ansvarig med vad jag behöver göra för att få livet att fungera. Jag lovar mig själv att uppskatta det jag har och släpper det jag inte kan förändra.

Tack alla för ert fantastiska stöd och uppmuntran. Tack till mina barn, min familj och mina kollegor, men framförallt till Lennart min fantastiska man och min största supporter.

Släppte sargen och gick ut på spelplanen

I dag drygt ett år senare så har jag släppt sargen och är ute på spelplanen igen, i området min fysiska och mentala hälsa. Jag är Pia som har en sjukdom – jag är inte sjukdomen. Jag tar kommando över min fysiska kropp och tränar boxning 3 gånger i veckan. Jag tränar min hjärna med meditation. Jag stimulerar min hjärna med att måla, sjunga och dansa. Jag är stolt över min kropp hur den servar mig, stödjer mig och tar mig till äventyr. Jag är mer lyhörd, jag lever mer närvarande till mig själv och andra. Så mitt spel på min spelplan där spelet heter meningsfullhet, lekfullhet och kärlek pågår för fullt. Men gud så pretto, kanske en del tycker, det låter ju för fantastiskt!

Valet är fritt

Det är fantastiskt att vara på spelplanen, och det krävs något för att fortsätta vara kvar där. Titt som tätt så tar jag mig till sargen, jag tappar självförtroende och blir trött. Vissa dagar så ser jag mig längst upp på läktaren. Hur jag märker det är att livet blir tråkigt, det känns som om jag hade grus i skorna eller har en ylletröja på mig 🙂 det kliar och skaver. Jag känner att det tar energi och jag får tråkigt. Men dessa känslor är en feedback på att nu så har jag sprungit upp på läktaren igen.

Vad som är värdefullt för mig att jag tillgång till människor runt om kring mig som ger mig feedback på mitt beteende och hjälper mig tydliggöra vad det är som pågår med mig. Jag har jobbat som coach i 15 år och har en viss träning i området att göra val, ta mig till valfrihet. Så när jag ser klart då kan jag också välja nytt. Jag väljer spelplanen, varför då? Jo, för att det är roligare där!

Vart befinner du dig? I vilket område? Hur känns det? Jag ber dig att dela med dig till andra, det hjälper nämligen andra att våga gå ut på spelplanen.

Tack för att du läst och att jag fick chansen att inspirera dig.