Att känna mig tacksam när svåra saker har hänt i mitt liv har inte varit enkelt. Inte alls enkelt. Till och med riktigt, riktigt svårt. Mina föräldrars skilsmässa. Mitt eget alkoholproblem. Min mammas bortgång i cancer. Hur sjutton skulle jag någonsin kunna känna tacksamhet för dessa saker? Och var det ens relevant att försöka känna tacksamhet i förhållande till dessa saker?

I mitt liv finns det två ingredienser som spelar en riktigt stor roll för mitt välbefinnande: tacksamhet och ödmjukhet. Jag har därför skrivit flera artiklar på dessa ämnen tidigare här på ettrikareliv.se. Här kan du hitta min tidigare artikel om Ödmjukhet och här hittar du en om Tacksamhet.

Än så länge i mitt liv har jag varit med om tre, för mig, riktigt stora livsavgörande händelser. I denna artikel delar jag med mig av varför tacksamhet eller rättare sagt avsaknad av tacksamhet har ställt till det för mig till en början, för att sedan när tacksamhet har infunnit sig, göra mitt liv rikare.

Skilsmässan

En fredagskväll på våren 1997 ringde min mobiltelefon, det var min mamma som sade att jag måste komma hem. Jag var på fest. I Skanör. Så mamma och min dåvarande flickvän kom och hämtade mig. Jag förstod ingenting om vad det var som hände. Jag var berusad och orolig för vad som skulle komma att meddelas mig. Väl hemma hos mina föräldrar i Malmö berättade mamma och pappa att de skulle skilja sig. Jag kastade mig ner på golvet. 22 år gammal. Slog och sparkade i golvet. Grät i timmar, liggandes raklång på den stickiga och osköna hallmattan.

Jag förstod ingenting. Hur kunde de göra så här? Mot mig. Vilka idioter. Förstöra mitt liv på detta sätt. Så gick mina tankar. Länge. Och det värsta av allt var att det var min lillasyster som hade ”hjälpt dem” att ta steget. Min egen lillasyster, ”förrädaren”. Så kände jag under många år. Alldeles för många år. Inte en tanke hade jag då på att detta kanske var det bästa för mina föräldrar och därmed även för mig och min syster. Inte en tanke.

Under många år var jag så arg, ibland medvetet och ofta omedvetet, för vad som hade hänt och på sättet som det hade gjorts och meddelats mig. Jag var så arg. Tacksam var jag definitivt inte, tvärtom. Effekterna av min ilska och min totala avsaknad av tacksamhet medförde bland annat att jag inte en enda gång engagerade mig i min mammas bröstcancer som hon drabbades av en kort tid efter skilsmässan. Inte så sympatiskt.

Jag var arg på min pappa, min mamma och min syster, vilket så klart resulterade i att vi hade dålig kontakt under många år. Och i att jag drack alkohol. Ofta och mycket. Jag studerade nämligen i Lund under åren efter skilsmässan. Ett inte alls bra ställe att vara på, om man som jag, inte har begåvats med en bra alkoholgen. Kostnaden för min ilska och totala avsaknad av ödmjukhet och tacksamhet var stor.

Mitt alkoholproblem

Att födas med en ”dålig” alkoholgen (egentligen en beroendegen) var inget jag upptäckte vid födseln direkt. Men första gången jag drack alkohol minns jag knappt någonting ifrån. Jag hade alltså minneslucka redan första gången jag drack. Ett dåligt tecken. Under många år fortsatte min dåliga relation med alkohol. I mitt fall handlade det aldrig om att jag kände ett sug att dricka alkohol varje dag, tvärtom. Jag kunde hålla upp i långa perioder. Min stora utmaning var att jag aldrig hade förmågan att sluta dricka när jag väl hade börjat.

Och en annan utmaning var anledningen till att jag drack, att kunna slappna av och koppla bort min hyperaktiva hjärna. Så på hösten 2015 hade jag tröttnat på mig själv och min relation till alkoholen och därför slutade jag att dricka alkohol helt. Även här lyste tacksamheten från början totalt med sin frånvaro. Jag kände mig orättvist behandlad av vem det nu var som hade försett mig med denna dåliga alkoholgen. Oerhört orättvist behandlad.

Min mammas bortgång

Det gjorde jag också den 9 november 2011 när jag, min syster och min mamma var hos mammas läkare för att få besked om hur det hade gått med cellgiftsbehandlingen av hennes bukspottskörtelscancer. Mamma hade under våren 2011 fått beskedet att hon hade en godartad tumör i magen. Men efter någon vecka fick vi reda på att hon skulle opereras i alla fall. Hon opererades och efter operationen meddelade läkaren att de inte hade fått bort hela tumören. Det fanns en del kvar som dessutom innehöll några elakartade cancerceller. Därav att hon skulle få cellgifter.

När vi träffade läkaren den 9 november 2011 var jag 100% säker på att hon skulle säga att mamma nu var frisk.  Och att vi kunde gå vidare med våra liv utan att mamma skulle behöva vara på sjukhuset var och varannan vecka. Beskedet blev som du kanske redan har förstått det motsatta. Jag kommer aldrig att glömma när läkaren vände sig om mot mamma, tittade henne djupt i ögonen och sade: ”tumören är tillbaka, större än den var innan operationen. Det innebär att du bara har ett par månader kvar att leva”.

Jag tappade allt. Allt. Tårarna bara forsade ner från kinderna. Tankarna fullkomligt stormade omkring i min hjärna och det sjuka är att ingen av tankarna handlade om hur det jag precis hade hört påverkade min mamma. Utan enbart om hur det påverkade eller skulle komma att påverka mig och mitt liv. När jag tänker tillbaka på hur egoistiska tankar jag tänkte i detta läge mår jag illa. Och återigen lyste så klart ödmjukheten och tacksamheten med sin frånvaro. Konstigt vore det väl annars? Eller?

Tacksamhetens viktiga roll

Så var kommer tacksamheten in i bilden? Och ödmjukheten? Jo, i samma stund som jag frikopplade mig själv och mitt ego från alla tre händelserna ovan hände någonting magiskt. Jag kunde plötsligt känna tacksamhet och ödmjukhet till att jag har fått vara med om dessa erfarenheter.

Plötsligt kunde jag se att min syster hade varit en möjliggörare och inte en förrädare. Hade hon inte gjort vad hon gjorde, hade mamma och pappa aldrig tagit steget att gå ifrån varandra. Då hade inte pappa träffat hans nya fru som han älskar och är lycklig tillsammans med. Mamma hade inte fått dansa nätterna långa de sista femton åren av hennes liv, vilket hon fullkomligt älskade. Och jag och min syster hade haft två olyckliga föräldrar. Idag känner jag en oerhörd tacksamhet till att min syster var så klok och modig när jag själva bara blundade för det självklara och utgick ifrån det jag tyckte var mitt eget bästa. Tack älskade syster för att du är du! Jag älskar dig!

Beträffande alkoholen är jag idag så tacksam att jag inte dricker att jag inte vet var jag ska ta vägen. Konsekvenserna för mig av ett liv utan alkohol är att jag orkar mer, jag har bättre relationer och jag njuter betydligt mer av livet. Jag ställer inte längre till det för mig som jag kunde göra innan. Jag får mer ut av dagarna. Jag gör mer av de saker jag älskar, tillsammans med de jag tycker om att vara med. Ja, tro det eller ej, men jag fullkomligt älskar mitt liv utan alkohol.

Så idag, tre år efter att jag slutade dricka alkohol är jag ytterst tacksam att jag föddes med en dålig alkoholgen/beroendegen. För en annan konsekvens av detta är att jag har blivit ytterst medveten om hur jag kan använda min beroendegen till bra saker och bra beroenden. Tack dåliga alkoholgen för att du finns i mig. Jag älskar dig!

Och sist, men absolut inte minst, gällande min mammas bortgång. Här trodde jag aldrig att jag skulle vara i närheten av att kunna känna tacksamhet. Men det gör jag idag. Känner tacksamhet alltså. Givetvis hade jag hellre haft min mamma i livet än inte. Men nu är det ju som det är. Hon finns inte längre med oss här. Och jag hade definitivt inte varit den jag är idag om inte detta hade hänt mig. Jag har gjort dramatiska förändringar i mitt liv som en konsekvens av att mamma gick bort. Kanske hade jag gjort dessa förändringar ändå, det kommer jag aldrig att veta. Men jag tror inte att jag hade gjort dem redan nu. Så mamma, tack för att jag fick vara med om dig. Jag kommer aldrig att glömma dig. Jag älskar dig!

Hur är ditt förhållande till tacksamhet och svåra situationer? Dela gärna med dig om hur det är för just dig i vår Facebook-grupp Ett rikare liv.