Hur kommer det sig att jag beroende på min ålder och vart jag har befunnit mig i livet har upplevt tiden på helt olika sätt? Som barn kändes en dag som väldigt lång och sommarlovet, ja det tog ju aldrig slut. Det varade i min värld i en hel evighet. Som ung vuxen däremot kändes sommarsemestern otroligt kort. Jag hann ju knappt känna mig ledig förrän jag skulle börja arbeta igen. Och hur kommer det att vara när jag blir pensionär? Kommer en dag återigen att kännas som en evighet? Som min farmor ofta beskrev det.

För en tid sedan pratade jag och min vän Lennart Göthe, som också är en del av Akademin för ett rikare liv, om förhållandet mellan tid, pengar och energi. Det gör vi ganska ofta. Men detta samtal var speciellt för mig. Så här upplevde jag det samtalet:

Som en magsup…

Varför då? Och vad är egentligen en magsup? (jag vet, jag är från Skåne…). En magsup är ett uttryck för att beskriva hur det känns när någon slår en hårt i magen. Det som hände i vårt samtal var att Lennart klokt försökte förklara hur många av oss, med åldern och med mer erfarenhet, ofta blir mer och mer självsäkra i förhållande till hur vi kan generera mer pengar och mer energi. Med tiden däremot menade Lennart i sitt resonemang, är det inte riktigt likadant. Han hade en tanke med sitt samtal och var på väg åt ett håll. Jag däremot hörde något annat.

Det jag hörde var att ju äldre jag blir, ju mindre kommer jag att oroa mig för hur jag kan skapa mig mer pengar och mer energi. Tiden däremot får jag bara mindre av. Det är ju inte som att jag aldrig har tänkt på detta förut, men denna gång trillade poletten ned på ett annat ställe än den brukar. Mer i kroppen, snarare än i huvudet. Eller mer exakt, i magen, som en magsup.

Jag som barn

Som barn var tiden inte en faktor jag ägnade särskilt mycket tid åt. Mitt förhållande till tid som barn var att jag var medveten om att det fanns vissa tider jag skulle hålla. Skolan började 8.15 och slutade en viss tid. Pappa kom hem kl 17.30. Middag åt vi kl 18.00. Sov gjorde jag kl 20.00. Och jag vaknade nästa dag kl 6.00. Och så såg det ut. Varje måndag-fredag. Med lite variation på helgen så klart. En dag kändes många gånger som en evighet. Jag hann göra massor av saker på en dag. Och aldrig tänkte jag när jag gick och lade mig att:

Tänk om jag hade haft mer tid idag.

När sommaren kom spratt det i benen. Jag visste att nu hade jag tio veckors sommarlov. Jag fantiserade ofta i maj om alla saker jag skulle göra på sommaren. Och tänk. Alla de saker jag fantiserade om att jag skulle göra, gjorde jag också. När skolan började igen i augusti kom jag knappt ihåg vad min lärare hette (lite överdrivet). Min poäng är att jag hade då under många veckor befunnit mig i ett parallellt universum. Mitt sommarlov. En ocean av tid för att bara vara, leka, spela fotboll, vakna och gå ut barfota i gräset och bli alldeles fuktig mellan tårna av daggen i gräset. Jag älskade somrarna. Det var inte det att jag inte tyckte om resten av året, men att under tio veckor kunna bestämma helt själv, varje dag, vad jag ville göra upplevde jag som en lyx, på gränsen till omöjlig att beskriva. Och sommarlovet tog aldrig slut. Eller, det gjorde det ju, men då hade jag gjort så många saker och längtade tillbaka till skolan för att träffa alla mina kompisar och komma in i vardagen igen.

Som barn tyckte jag ibland att en timme kunde vara olidligt lång. När vi åkte till våra morföräldrars lantställe i Höör minns jag det som att det tog så lång tid att åka dit. För att sätta detta i perspektiv kan jag berätta att det tog cirka en timme och en kvart. Max.

Jag är inte dummare än att jag förstår att en timme för ett barn, procentuellt sätt, är en större del av barnets liv än det är för en vuxen. Men ändå. Mitt förhållande till tid var oftast på den tiden att tiden är vad tiden är. Den var ingenting jag egentligen funderade på särskilt ofta och den var nästan alltid för mig. Dvs, den bidrog till att göra mitt liv rikare. Jag upplevde att jag hade tid att göra precis vad jag ville. När jag ville. Jag ägde tiden. Tiden ägde inte mig.

Jag som ung vuxen

1996 började jag studera vid Lunds universitet. Eller rättare sagt, 1996 var året när jag flyttade till Lund, delvis för att studera, delvis för att göra en hel del andra saker. Under min studietid i Lund fyllde jag dagarna med många saker. Några få dagar i veckan hade jag föreläsning, oftast två timmar varannan dag var det om jag minns rätt. Övrig tid arbetade jag på Malmö Nation, träffade vänner, pluggade, kollade video, var på fest, lite mer fest och sedan lite återhämtning efter en ”hård arbetsvecka”. Sällan i mitt liv har jag känt mig så fri att göra vad jag ville, när jag ville. Inte ens som barn upplevde jag samma frihetskänsla i mitt förhållande till tiden.

En sak skilde sig dock mycket åt jämfört med min tid som barn. Under min studietid började jag inse att tiden inte längre arbetade för mig på samma sätt som den gjorde som barn. Jag funderade ofta på:

Vad ska jag bli när jag blir stor?

Jag började även inse att tiden snart skulle komma att bli något jag inte hade lika mycket av längre. I alla fall inte för att göra det jag ville göra med den. Och min tro att tiden skulle komma att arbeta mot mig infriades också mycket snart. Det vi tror på blir ju som bekant ofta vår sanning.

2002 började jag arbeta. Och som jag arbetade. Plötsligt fylldes hela mina dagar med arbete. Förvisso med underbara kollegor i en fantastisk arbetsmiljö, men att arbeta var det jag gjorde. Hela dagarna. Och ibland även på helgerna. Min tid tillsamman med min flickvän och mina vänner blev mindre. Plötsligt började jag prioritera bort många av de saker jag tyckte om att göra. Och det skulle bli värre. Alltså mitt förhållande till tiden.

2009 fick vi vårt första barn, denna underbara flicka som på så många sätt förgyllde våra liv. Men som samtidigt ”stal” ytterligare av min tid. Plötsligt var inte ens nätterna mina att disponera som jag ville. Många var gångerna under vår dotters första levnadsår, när jag funderade på vad jag egentligen höll på med. Och en sak var nu säker:

Tiden var en bristvara. Jag ägde inte tiden. Tiden ägde mig.

Och då kom dotter nummer två… Under åren 2009-2013 kan jag villigt erkänna att det inte är många saker jag kommer ihåg. Jag var trött. Arbetade mycket. Sov inte så mycket. Arbetade lite mer. Sov ännu mindre. Tränade aldrig. Åt dåligt. Jag befann mig helt enkelt i en väldigt negativ spiral. Jag kunde inte urskilja den ena veckan ifrån den andra. Och min inställning till tid var inte särskilt positiv. Jag var arg, bitter och tyckte att tiden var världens mest orättvisa resurs.

Höjdpunkten, eller kanske snarare lågpunkten, kom en dag på väg till arbetet när min vän Rickard frågade mig vad vi skulle göra istället för att åka till New York. Mitt förvånade svar blev, vad pratar du om? Vi ska åka till New York. Vad menar du sade han? Det går ju inte, det är ett stort askmoln över hela luftrummet så alla flyg är inställda. Jag hade ingen aning. Jag levde i en bubbla bestående av arbete, sömnlösa nätter, negativ stress och tidsbrist. Då bestämde jag mig:

Nu räcker det. Tiden ska inte få äga mig. Jag ska äga tiden.

Och som jag har arbetat för att äga min egen tid. Åren mellan 2014-2018 har jag genomgått en enorm förändring. På så många plan. Inte minst inom området tid.

Jag som nybliven ”vuxen”

Idag är jag 42 år. Och jag är en stolt ägare av min egen tid. Mitt förhållningssätt till tid idag är att jag äger den. Tiden är för mig och jag har makten att bestämma över vad jag gör med den. När jag skriver denna artikel till exempel sitter jag på nionde våningen på underbara Downtown Camper by Scandic med en magisk utsikt, mitt i Stockholm. Bredvid mig sitter min fru och skriver manus tillsammans med sin vän. Vi gick hit tillsammans efter att ha haft en skön lämning av barnen på skolan och efter att ha ätit en god frukost tillsammans.

Vi har tillsammans hjälpts åt att ta kommando över vår egen tid. Vi håller oss själva och varandra ansvariga för att vi använder tiden på ett sätt som genererar mer tid, mer pengar och mer energi. Ett rikare liv helt enkelt. Detta skifte i mitt förhållande till tid, dvs att tiden är för mig och är min att disponera som jag vill, har bidragit starkt till mitt rikare liv.

Visst finns det tillfällen när jag önskar att jag hade mer tid. Mer för att det finns så många roliga saker jag vill åstadkomma, än för att jag inte känner att jag gör med tiden det jag vill göra. Men då har jag lärt mig ett knep som jag tidigare har delat med mig av i andra artiklar om tid här på ettrikareliv.se, nämligen att be om hjälp, delegera och göra saker:

Tillsammans med andra.

I min vision om ett rikare liv är min första mening: Jag har tid, pengar och energi att göra vad jag vill. När jag vill. Och här sitter jag, en torsdagsmorgon, på ett hotell, med min fru och gör precis det jag vill göra. När jag vill. Tacksamheten jag känner i magen är enorm.

Men…så var det ju det där med Lennarts resonemang kring att tiden är vad tiden är och det inte går att varken samla den på hög eller göra den evig (för mig som levande människa). Och att den insikten landade som en magsup. Varför gjorde den det? Jo, det som hände med mig i förra veckan var att jag insåg att det liv jag lever idag är underbart. Jag vill fortsätta leva. Gärna för alltid. Jag vill stanna tiden. Nu. Jag älskar mitt liv. Men jag kan inte stanna tiden. Och tiden kommer att bidra till att jag en dag inte kommer att leva längre.

Vi ska alla en gång dö

som Jocke Berg i Kent så vackert sjunger i en av sina finaste låttexter. Och det enda jag idag är helt säker på är just det. Att jag en gång ska dö. Då är det banne mej min skyldighet och rättighet att se till att förhålla mig till tiden på ett positivt sätt och göra det bästa jag kan med min tid. Varje dag. Varje timme. Varje minut. Och det ansvaret tar jag på mig. Jag äger tiden. Tiden äger inte mig.

Jag som ”senior” eller pensionär

Detta vet jag absolut ingenting om. Ännu. Men om ett par år, närmare bestämt om drygt tjugo år, lovar jag att jag ska skriva någonting här på ettrikareliv.se om det. Men det blir då det.

Avslutningsvis tycker jag att denna fråga är superintressant och jag undrar hur just du tänker kring detta? Det vore kul att diskutera denna fråga vidare i vår Facebook-grupp Ett rikare liv. Är du inte redan medlem i gruppen så ansök gärna om medlemskap. Vi ses där!