Frustration föds i en förväntan som inte blivit uppfylld. Och så är det ibland när jag kommer ut i köket när någon av barnen gjort en smörgås, eller lagat egen mat. Jag förväntar mig att det ska vara rent och snyggt, men så är det inte alltid.

Ibland är det riktigt smutsigt på bänken, smulor, spilld mjölk, kakao på spisen och ett tomt mjölkpaket i diskhon. Och jag blir alltid lika frustrerad när det händer, ska det vara så svårt att ta några minuter och städa upp efter sig?

Kanske är det mina förväntningar som är onödigt högt ställda mot barnen? Eller är detta bara ett resultat av att vi som föräldrar misslyckats med att lära dem att städa upp efter sig. Oavsett vad så blir jag ju besviken och frustrerad när det väl händer. Jag förväntar mig ju något annat än det jag får.

Skulle jag ta detta till tacksamhet, så finns mycket att hämta. Kanske inte fullt så mycket här och nu, problemet finns ju kvar, och kommer sannolikt vara kvar ett tag framöver. Men när det är löst, ja då kan jag ju vara tacksam över det. Så är det, tror jag, för de flesta av oss. Vi har lättare att vara tacksamma för det som hänt långt efter själva händelsen, men har mycket svårare att vara tacksamma i stunden när det väl händer, och precis efter att det hänt.

Vara tacksam här och nu

Tänk om jag kan hitta något här och nu i denna frustration som jag kan vara tacksam över, även när mina förväntningar inte uppfylls. Jag tror detta är en träningsfråga, och jag ser mig själv vara i den träningen just nu. För det måste ju finnas något här som universum vill lära mig med att det ligger ett tomt mjölkpaket i diskhon! Kan det vara så att jag är en bidragande orsak till att det är som det är, och att jag genom att ändra på mig själv skapar en förändring i detta?

För fångar jag mig själv, så skulle jag kunna vara tacksam över att det är kakao på spisen. Och till och med tacksam över att Elias glömt att torka upp mjölken han spillt på diskbänken. Det ger mig en chans att växa, och även en möjlighet att hjälpa honom att växa, och jag kan dessutom vara tacksam över att jag får bidra till någon annan.

Nu är ju detta kanske en liten sak att hantera, och jag kanske även blir en gnutta filosofisk här. Men jag tror att om jag kan hantera ögonblick av mindre frustrationer och känna tacksamhet när de väl dyker upp, så kan jag också lättare hantera de större problemen och de saker som tillfälligt ibland hindrar min väg till framgång.

För ett par år sedan skrev jag ner några rader för att stödja mig i mitt inre förhållande om tid:

När jag tillfälligt rubbas ur min struktur, blir avbruten eller om saker dyker upp på ett sätt som jag inte gillar. Då relaterar jag till det med tacksamhet, och jag väljer att det är universum som vill knuffa mig i en riktning som stödjer och berikar mitt liv.

Tänk om det är så nu också, att universum ger mig en möjlighet att växa i ett område som jag fortfarande är ganska svag i. Att jag nu kommit en bit på vägen för att träna tacksamhet kring detta?

Vad tror du?

Diskutera gärna vidare i Facebook-gruppen Ett rikare liv! Vi ses där!