När jag poddade med Charlie om risk vs rädsla började jag på allvar fundera på det Charlie skriver i sin artikel. Är det verkligen så att saker vi är rädda för är riskfria och tvärtom. Att det som egentligen är stor risk i är vi inte rädda för?

Risk på riktigt

Ja, i stort sätt så tror jag att det stämmer. Och jag tror att det är pga att de flesta av oss lever under så skyddade former. Vi helt enkelt skapar oss rädslor bara för att vi har utrymme för det. Charlie beskriver det i sin artikel som ”risk på riktigt”, och tar staketet runt en skolgård i Afrika som exempel.

Vi har också många nysvenskar och nyanlända som upplevt otroliga trauman i sitt liv och som upplevt oerhört stora risker i sina liv. Alla har vi läst om människor som lämnat hus och hem för att riskerna blivit för stora där de bor. Och alla har vi förfasats över bilden på lille pojken som låg uppspolad på stranden efter en fruktansvärd resa över Medelhavet. Alla de här människorna har tvingats ta stora risker för att överleva, och många, som den lille pojken, lyckades inte ens.

Risk på låtsas

För egen del blir jag nästan arg när jag skriver det här. Jag blir arg över att jag tillåter mig själv att se ”risker” i småsaker. Jag blir också arg över att jag där och då, i stunden, inte lyckas återskapa bilderna av riktiga risker så att de kan guida mig rätt redan då.

Men jag blir också stolt över att jag faktiskt har lagt mycket kraft och tid på att jobba med saker jag tidigare har sett som risker. Ett tydligt exempel för mig var riskerna med att byta arbetsgivare. Oj vad jag under lång tid försvarade mitt val över att vara kvar på min arbetsplats. Visserligen gillade jag den, men jag kände under lång tid också att jag ville något mer. Men jag såg ”risker” i att inte lämna det jag hade. ”- Jag har ju så flexibelt här, jag vet ju inte hur det är på ett annat ställe”. ”-Min lön är ju helt ok här, jag vet ju inte hur det ser ut på nästa ställe? ” ”-Det är ju bra medan barnen är små att vara på samma ställe där jag redan har arbetat upp ett förtroende.

Ja, en del av er känner säkert igen mönstret. Jag såg ”risker” i att lämna när det egentligen handlade om rädsla för att inte hitta någon som efterfrågade mina tjänster. Jag lät helt enkelt rädslan styra men skyllde mina beslut på ”risker” av olika slag.

Stora risker? Eller stora rädslor?

Jag tar just nu stora ”risker” enligt andras mått mätt i att lägga all tid, kraft, energi och pengar i att starta upp ett företag. Men jag kan inte säga att det är en risk egentligen. Jag har massor att falla tillbaka på om det skulle ”misslyckas”. Och det häftiga är att jag inte känner rädsla inför det heller. Jag har bestämt mig för att det är ok även att misslyckas. Jag känner att jag inte står upp för mig själv och mina drömmar om jag låter rädslor styra.

Ut med det!

Jag har även märkt en annan cool sak. Hur det hjälper att prata om det. Visst har jag rädslor fortfarande, men jag märker att om jag pratar om dem för vad de faktiskt är så tenderar de att blekna. Om jag tydligt uttrycker för mig själv och andra: ”- Jag är rädd för det här och det här och det här”. Då kan jag se rädslorna för det de egentligen är, i många fall helt ofarliga saker.

Gå ut och testa själv. Vilka rädslor har du idag som du faktiskt skulle kunna släppa helt? Hur skulle det kännas om de gjorde det?