Är du på det ställe du vill vara? Gör du vad du vill göra? Grattis i så fall, då tillhör du den ovanligare sorten. Merparten av oss människor, i alla fall av oss som är lyckosamma nog att ha de undre stegen av Maslows behovstrappa uppfylld, söker efter en högre mening med livet. Men många av oss vet inte ens var vi ska börja. Jag var just där själv när jag insåg det och kände att nu fick det vara nog.

För några år sedan började jag ställa en ny typ av frågor till folk jag mötte. Min vanliga fråga brukade vara ”Var bor du och vad jobbar du med”. Nu frågade jag istället ”Vad skulle du göra om du fick göra vad du ville?” Nästan ingen kunde svara, de blev helt tysta och tittade på mig som att jag sagt något fel. De visste helt enkelt inte vad de drömde om.

Vi människor är tänkande varelser som har alla möjligheter att tänka precis vad vi vill i livet. Det är lätt att tro att vi därför utforskar alla möjligheter att drömma om stordåd och vad vi kan uppnå. Hur kommer det sig då att vi inte gör det? Jag tror på följande orsaker.

Våra liv är så fyllda av måsten, vi har helt enkelt inte ork att drömma

Handen på hjärtat, vem orkar sätta sig ner och drömma en vanlig vardag? För det första så tar ofta arbetet upp det mesta av vår energi under en dag. Och när man väl kommer hem fylls tiden upp. Yngsta barnet behöver byta blöja, och äldsta barnet ska skjutsas iväg på aktivitet. Chefen behöver rapporten i morgon och samtidigt ska middag lagas för middagsgästerna. Sommarsemestern måste bokas, bilen besiktigas och maten inhandlas. Listan tar liksom aldrig slut. Och även helgerna och ledigheter är fyllda med krav från många håll.

Konstigt nog så hindrar själva levandet av livet oss från att planera själva livet. Drömmarna är det första som stryks från listan när vardagen tar vid.

Vi avskriver drömmen eftersom den verkar omöjlig att genomföra

Om vi trots allt hinner med att drömma och tänka oss vad vi skulle vilja göra mer av så avskriver vi det tämligen fort. Vi säger nämligen till oss själva att det är en orimlig dröm och att det inte kommer att funka. ”Hur” kommer i vägen och eftersom det där ”hur” verkar helt orimligt att lyckas med så avskriver vi även drömmen i sig. ”Det kommer ju aldrig att bli så, varför ska jag drömma då”. Säkert har du också tänkt tankar som ”Jag skulle vilja bo i ett varmare land” eller ” Tänk om jag kunde få arbeta med min hobby på heltid”. Men troligtvis har du, redan när tanken kommit upp, avskrivit det som en omöjlighet och något som aldrig skulle kunna bli möjlighet. Därför ser du det som helt onödigt att drömma om.

Vi är rädda att inte verka nöjda och tacksamma över det vi faktiskt har

Att sukta efter mycket är fult, det blir vi ständigt itutade. ”Du som har det så bra, duger inte det för dig”? ”Så har ju alla det, det är helt normalt att vara stressad”. Vi normaliserar kämpandet och vill skapa samhörighet i att vara missnöjd, i att klaga och i att inte vara nöjd på riktigt. Att prata om livspussel och vardagspussel känns bra för att då är vi som alla andra. Vi vågar helt enkelt inte sticka ut. Jantelagen är alltjämt närvarande i det vi gör och det ska mycket till innan vi vågar sätta oss upp mot den.

Det är inte möjligt för mig

I många år levde jag själv mitt arbetsliv på det här sättet. Jag gjorde det jag har tränat länge på att göra; arbetade bra och målinriktat, sökte nya utmaningar inom vissa ramar och blev befordrad. Och jag kände mig nöjd med det i stunden, det kändes skönt att tillhöra ett sammanhang och jag fick vara med om många spännande och roliga saker ihop med företagen och med kollegor. Men någonstans inom mig gnagde en fråga; ”Jag har ju andra drömmar än det här, hur ska jag få det att hända?” När jag läste om människor som arbetade på ett ”annorlunda” sätt, tex startade företag och jobbade med sin passion, tänkte jag: ”Det där är inte för mig, de har något som jag inte har.” Jag såg dem som en annan typ av varelser än vad jag själv var.

Idag låter det i mina öron förståeligt men ledsamt att jag tänkte på det här sättet. Dels utifrån perspektivet i att jag faktiskt tillskrev de andra en speciell typ av superkraft.  Dels för att jag nedvärderade mig själv och vad jag är kapabel att göra. Men jag såg helt enkelt mig som en annan sort som inte var ämnad att ta ett steg utanför det jag kände mig mest hemma i, dvs mitt ”vanliga” jobb och en karriär inom det jag var van vid.

Hur började jag tänka om?

Hos mig hände något när jag tog ett år timeout med min familj. Även om jag inom arbetslivet följt den vanliga vägen och inte vågat drömma, så har jag ändå hållit mina ”fritids-och familjedrömmar” vid liv. Timeout-året innebar ett år utan prestation och krav och ledde till att jag började luckra upp mina tankar på hur ett arbetsliv ”ska” se ut. Det var häftigt att se andra familjer och individer som helt gjort upp med sina gamla liv och som av olika anledningar flyttat ditt passionen fört dem. Att de dessutom verkade hitta inkomstkällor de kunde leva på var både fascinerande och inspirerande och inte minst en ögonöppnare för mig. Så med det sagt, vad gör jag då annorlunda idag?

Jag ägnar mig åt mer värdiga aktiviteter och skapar tid att drömma

Either you run the day or the day runs you.

Citatet kommer från Jim Rohn och stämmer i allra högsta grad på mig. Dagarna kommer att fyllas med saker vare sig jag vill det eller inte. Nu när jag är medveten om det är det mitt ansvar att se till att det blir så. Det har resulterat i flera saker:

  • När jag pratar med människor pratar jag om viktiga saker som leder framåt. Att klaga och bekräfta varandras klagomål har jag fått nog av. Jag fokuserar istället på om jag kan hjälpa personen med något eller om denne har något jag kan lära mig. Det är otroligt spännande att se hur ett kortare samtal på tex bussen kan leda till en ny insikt eller en ny kontakt.
  • Saker som tar tid ifrån det jag egentligen vill göra skalas bort. Jag köper hemstädning varannan vecka och veckohandlar i i stället för småhandlar varje dag. Men det som gör störst skillnad är vad jag fyller mina kvällar med efter läggning av barnen. Förut såg jag denna tid som ”slötid”, tid som jag behövde för att koppla av. Och avkopplandet var oftast i form av att titta på någon serie eller film. Det gör jag fortfarande ibland, men inte slentrianmässigt. Jag har upptäckt att jag faktiskt får mer energi av att göra något som jag tycker för mig framåt än av att ”koppla av” på det sättet jag gjorde tidigare. Ett par timmar varje kväll ägnar jag nu åt att prata med min man, läsa på om något intressant ämne, ringa en god vän, eller annat jag inte hinner med på dagarna. Och det håller drömmandet vid liv.
  • Jag investerar tid i att läsa böcker, artiklar och lyssnar på poddar och föreläsningar som rör områden jag intresseras av. Här finns det hur mycket som helst att förkovra sig i så jag brukar fråga människor jag träffar om deras bästa tips.
  • Förändring är numer vardagsmat och jag tänker att jag hela tiden kan utvecklas. Jag nätverkar mycket mer och är inte rädd för att inleda samarbeten, även om vi ännu inte är på det klara med vad det kommer att bli i slutändan.
  • Jag tar hjälp från andra att utvecklas och inser att det är helt nödvändigt. Som John Dunne säger ”Ingen människa är en ö”.

När jag lever så skapar jag tid att drömma. Genom att investera energi i värdiga aktiviteter och samtal leder jag mig själv framåt. Tiden jag tidigare la på meningslösa aktiviteter leder nu istället fram till konkreta saker jag tänker på, saker som omvandlas till drömmar.

Jag delar upp drömmen i små steg så att den blir möjlig att genomföra

När jag väl tagit mig tid att drömma och bestämt mig vad drömmen är så går den att börja agera på. Då har plötsligt tanken blivit greppbar och jag kan börja agera genom att ta ett litet steg i taget. Jag använder mig av Lilla stegets kraft, en otroligt kraftfull metod i all sin enkelhet. Stora tankar och planer delas upp i mindre delar som i sig inte är vare sig svåra eller jobbiga. Genom att ta ett steg varje dag så slutar det med att man har nått hela vägen fram. Saker som från början kändes helt ouppnåeliga klaras av genom att göra en sak i taget. På så sätt hjälps vi igenom hindret vi själva målat upp för vårt inre.

Men det som är lätt i teorin är inte alltid så lätt i praktiken. Därför har jag märkt att jag behöver hjälpmedel att lyckas med att dela upp målet eller drömmen i små steg. Jag använder mig av ett projektledningssystem där jag skriver upp alla små aktioner som ska till för att jag ska komma vidare. Jag sätter dem därefter i ordning om vad som behöver göras först. På det sättet kan jag enkelt vilken aktion jag behöver ta och kan börja direkt. Ett litet steg i taget.

Åt helsike med alla ”rätta sätt”

Ärligt talat så är jag less på ”rätt sätt” att göra saker på. Det här är mitt liv och jag vill göra vad jag vill. Det har tagit mig många år att göra upp med alla mina sanningar om hur livet ska vara, vad jag ska göra och hur jag ska tänka. Jag styrs fortfarande av dessa tankar varje dag. Men skillnaden nu är att jag ser det, reflekterar över det, och gör sedan ett val om hur jag vill förhålla mig till det.

Det händer att jag väljer att fortsätta tänka som jag alltid gjort, men då är det utifrån att jag valt det på nytt och inte för att jag är kvar i gamla mönster. Men ganska ofta väljer jag nytt, och det har lett till fantastiskt spännande möjligheter. Det är otroligt befriande att faktiskt våga drömma och att sedan realisera drömmen, det är en magisk känsla som jag unnar fler att känna.

We create our tomorrows by what we dream today