Här om dagen spelade jag in ett avsnitt av Rikedomspodden med temat ”att be om hjälp”. Jag kan rakt upp och ned erkänna att detta är något jag är på tok för dålig på. Det finns ju SÅ mycket att vinna på att be om hjälp. För båda parter!

En fråga som ställde allt på huvudet

En gång frågade Pia mig följande: – Vad gör en riktigt bra dag? Jag minns att jag svarade något med att en bra dag är en dag då jag lyckats med det jag förutsatt mig. Jag funderade lite till. Jag kom på att det fanns ytterligare en ingrediens som krävdes för ”en riktigt bra dag”. Efter en bra dag går jag och lägger mig förutom att ha klarat allt så har jag dessutom fått möjlighet att hjälpa någon annan. – Är det unikt för dig tror du? frågade Pia.

Jag kom fram till att det säkert är så för i stort sett alla. Vi vill klara vårt eget och dessutom bidra till andra. Vi mår helt enkelt bra av att hjälpa andra. Det får oss att känna oss värdefulla, generösa och relaterade till den världen vi lever i. Då kom Pia med den riktiga dräparfrågan: – Så varför är du då så otroligt snål?

Tanken svindlade

Jag minns att det var ett sådant ögonblick där allt stannade och jorden tyckets sluta snurra. Pia kommer inte ens ihåg detta men jag miss exakt var vi stod strax utanför entrén till tidningen. Min insikt var ungefär såhär: Ju mer jag kämpar med att klara mig själv desto fler människor försummar jag möjligheten att gå och lägga sig och känna sig som ett bidrag till mig. Genom att vara duktig och kämpa på blir jag den snålaste varianten av mig själv.

Det finns ett överflöd av hjälp men ingen att ge den till

Ser ni det också? Världen är full med människor som vill bidra men som också vill klara sig själva. På så sätt finns ett överskott av människor som vill hjälpa och ett evigt underskott av inbjudningar att hjälpa till.

Jag ser framför mig alla vuxna barn omkring mig som försöker vara duktiga nog att få sina föräldrars beröm. De försöker ständigt att visa att de är självständiga och letar efter möjligheten att hjälpa mor och far. Samtidigt ser jag deras föräldrar som försöker fortsätta vara duktiga genom att också vara självständiga. De försöker också att till varje pris hitta sätt att vara viktiga för sina barn. Det finns ett överskott på vilja att bidra och ett underskott på att be om hjälp från båda parter och därmed mötas sällan de tu…. Ja, nått sånt…

Så varför gör jag det då inte så mycket som jag vill?

Men nog om andra. Om jag nu verkligen fått denna insikt (och det har jag). Hur kommer det sig då att jag fortfarande inte, nästan 20 år efter mitt samtal med Pia, kan säga att jag ber om hjälp så mycket som jag vill? För mig kan mycket av det sammanfattas i det som kallas stresskonen. Kanske kommer ”stresskonen” förtjäna en alldeles egen bloggpost av någon av min kunniga kollegor inom kort, men i korthet kan man sammanfatta det så här.

När jag har lågt stresspåslag och livet leker har jag tillgång till hela mitt intellekt, jag ser andra människor och kan lätt komma på ”att be om hjälp” som en bra lösning. När jag upplever press, får problem på halsen, är frustrerad över min otillräcklighet osv, är det första av mitt intellekt som släcks ned just ”andra människor” och därmed dyker ”be om hjälp” inte ens upp som ett alternativ. Hjärnan vet alltså om att jag vill be om hjälp men glömmer alltså bort att det alternativet existerar så fort jag verkligen behöver det. Korkat va!

Just nu tränar jag på detta genom att dagligen ställa mig frågan ”Vad kan jag be om hjälp med idag?” så att det förhoppningsvis blir en så naturlig del av mitt sätt att tänka att det följer med mig en bit ned i stresskonen. Ja, det är min plan i alla fall. Jag får uppdatera er på hur det går.