Carpe diem

7 februari, 2019

För cirka 4 år sedan skrev jag ett öppet brev på min Facebooksida. Det var ett sätt för mig att bearbeta vad som hade hänt mig och påbörja resan framåt. Det låter kanske dramatiskt och det var det också till viss del. Vad det gav mig blev dock så mycket bättre än jag någonsin hade kunnat föreställa mig. Jag vill med detta inlägg dela med mig av min resa och mitt brev och genom detta förhoppningsvis ge hopp och styrka till andra.

Idag lever jag efter synsättet ”jag ser mig här och nu”. Det betyder att jag ser till mig själv. Jag ser till att jag har allt jag behöver för att må så bra jag kan. Jag är ansvarig för hur jag mår och för den kvalitet jag har på mitt liv.

Det räckte dock inte att bara fokusera på mig själv för jag blev rätt så självupptagen med mig själv och min kropp. Fyra år med jag, jag och jag gav mig inte tillräckligt med tillfredsställelse. Därför är detta år, mitt 2019, till för andra människor. Att se dem och stödja dem till att må bra och få erövra sina mål och drömmar. Att få ge till andra ger inte bara mig en känsla av lycka. Det blir förhoppningsvis även givande för de som jag kan hjälpa.  

Idag är jag så tacksam för allt jag har. Jag är sugen på mer i livet. Jag har lärt mig mina begränsningar och lever ett rikt liv trots att jag inte skulle kunna klara av att arbeta som jag en gång gjorde eller att springa längre sträckor. 

Jag har mognat med min sjukdom och har en mycket mer avslappnad attityd till saker och ting. Jag hetsar inte upp mig för små saker, min livsenergi är mer värd än att grubbla på sådant som jag inte kan påverka. Carpe Diem har för mig fått en helt ny innebörd. 

Nedan följer mitt öppna brev, som jag nu även vill dela med er: 

Lev livet eller överleva livet, det är en fråga som jag har jobbat med de senaste två åren. Jag fick min diagnos Parkinsons sjukdom december 2014 som förändrade mitt liv radikalt.

Många av mina motton som tex ”hur svårt kan det vara” föll till marken och jag fick omförhandla många av mina sanningar som jag levt efter. Min självbild och varumärke ruckades och jag tappade vem jag var och vad jag är kapabel till.

Två år har jag varit i process för att bearbeta den sorg, ilska och förnekelse som jag har haft och fortfarande har tror jag. Nu är jag i att acceptera att det är som det är och att jag får göra det bästa av situationen.

En del i mig är tacksam för ”uppvaknandet” att livet pågår och att nu är det hög tid att göra det jag verkligen älskar och vill vara. En del i mig är i ständig sorg och rädsla. Hur ser mina 10 år framåt ut? Hur mycket kan jag påverka?

Dessa frågor får mig att bli mer närvarande på att leva livet fullt ut nu, vilket gör mig glad och lycklig. I samma andetag så blir jag närvarande till värk, stelhet, utmattning, koncentrationssvårighet och en oviss framtid.

Balansen mellan att älska mig själv med allt det jag nu har som värkande höft, en hand som känns som jag har en tandläkarbedövning som gör det svårt att knäppa en knapp i min blus och behöver ta hjälp med att öppna en burk etc. är den största utmaningen.

Acceptera att min fysiska kropp inte stödjer min vilja vad jag vill göra, tex hålla föreläsningar och vara en aktiv och viktig person i mina sammanhang som jag skapat de senaste 15 åren.

En sak som är ”ute och går med mig” som jag tar hand om på det här sättet att informera alla mina FB vänner, är att ”man” undrar vad som pågår med Pia. Hon är annorlunda, inte så snabb och vaken som förut, vad har hänt??

Jag önskar att du känner till detta om mig och att inte göra något annat än vad du gör och är för mig i dag. Att du vet gör det lättare för mig så tack för att du läser och tar detta till dig. 
Jag gillar tydlighet och rakhet 

Jag lovar att ta hand om mig och lyssna på vad jag behöver och vill göra. Jag lovar att vara ansvarig med vad jag behöver göra för att få livet att fungera. Jag lovar mig själv att uppskatta det jag har och släpper det jag inte kan förändra.

Tack alla för ert fantastiska stöd och uppmuntran. Tack till mina barn, min familj och mina kollegor, men framförallt till Lennart min fantastiska man och min största supporter.

 

 

 




Rikedomspodden #121: Engagemang 3 – Niklas, Pia &  Johan
Rikedomspodden #120: Engagemang 2 – Charlie, Pia och Cathrin
Rik – Rikare – Rikast